ORNAMENT IS CRIME.

alltså jag vet att jag alltid säger att jag blir "helt tagen" av visningar och sånt. men jag ser inte riktigt poängen med att vara intresserad av något som en aldrig blir helt tagen av? folk som inte kan vara något annat än "svala" i sin modejournalistik... om ni aldrig har skrikit rakt ut, skrattat högt eller börjat gråta av en silhuett eller ett mönster kanske det inte är mode ni ska hålla på med.
jaja – det jag ville komma till var att jag är helt tagen av Damir Domas senaste pre-fall-kollektion (som kom för hundra år sen, jag vet, jag har inte haft tid). inte så imponerad av de där skimriga olivgröna skorna (for real, olivgrönt? vad är poängen?) men allt annat! vill använda hundra utropstecken. den mörkblå polotröjan (aldrig slut med polotröjor, vad folk än säger), åh, den ropar till mig. samma med klänningen på den sista bilden. va? den är helt störd? den är allt jag någonsin velat ha? med mönster som en gråblå betongvägg, typisk Damir Doma-version av batik. oklart om den skulle vara "fin på mig" men en med höfter kan väl få drömma. samt kappan på näst sista bilden; en jävla dröm för en frusen i allt det här gråbruna slasket.
vill ni veta en jättekonstig sak? jag har fått för mig att Damir Doma själv är jättelik en kille jag dejtade ett tag. som älskade märket Damir Doma? hahaha. han höll alltid på så, "jag har faktiskt Damir Doma på mig", "de här byxorna är från...", "det har kommit in nya Silent-plagg på Jus", jag bara jaja men tyst och ta av dig dem nu. nej jag skojade!!! gud det här ska inte bli nån snuskblogg. så generad nu att jag måste sluta.