ORNAMENT IS CRIME.

jag älskar ju nästan allt Raf Simons gör. jag älskade hans förra couture-kollektion för Dior, och så även den som visades idag i Paris (uttal: tänk Carrie Bradshaw). är bara... kär! vill gifta mig i den första kreationen, exempelvis med Raf själv. och sen vill jag bara leva mitt liv i resten, trots att hans skapelser egentligen sällan är "min stil". 

nu gör jag det: skriver en sammanfattning av det bästa från modeveckorna i Paris. alldeles för sent. men ändå. håll i er (haha) för det här blir långt.

Dior. ska väl inte ljuga och säga att jag tycker att detta är det bästa Raf Simons gjort. nåja, trots dekorativa korsettsnörningar (ärligt, det måste ju vara det fulaste som finns?) och ögonbedövande färger (Raf! det passar inte dig!) kan jag ändå inte låta bli att uppskatta delar av visningen. den kentrosa kappan till exempel! så jävla fint slag! jaja, päls, sunkigt, bla bla. den skulle vara mer oproblematiskt bra om pälsen var fejk (gissar nu att den inte var fejk). vi går vidare.


Damir Doma. synd att det tog tills de sista fyra modellerna innan det blev bra. jag är fan riktigt konservativ när det kommer till mina favoriter – tycker inte att att lille Damir behöver trouble his head med töntig blåsvart tweed eller rostbruna, hålstickade tröjor inspirerade av Divided. den gamla High School Musical-dängan Stick To The Status Quo börjar liksom spelas i mitt huvud när jag ser sånt här, "if you wanna be cool, follow one simple rule, don't mess with the flow, no no, stick to the status quo". (ja, jag är uppenbarligen på de ondas sida i HSM. och ja, jag kallar det HSM.)

Yohji Yamamoto. jag hatade ju denna herres herrkollektion så innerligt, men, well, är svag för jackor som ser ut som täcken. notera dock att jag valt ut de enda som herren inte fått för sig att pryda med Ed Hardy-tryck. kokar när jag tänker på allas uppenbara fäbless för rave-stilen (vet att det inte är samma som Ed Hardy-stilen, men här har lille Yohji på något sätt lyckats kombinera de två), även känd som det allra sämsta mänskligheten skapat.

Haider Ackermann. mästaren av vackra, enkla, svarta kläder. har inte så mycket att tillägga, ville bara visa upp något fint utan att klaga.

Comme des Garçons. som den sista modellen känner jag mig varje dag, går runt på gatorna i något svart bylte och ingen förstår min stil. härlig bild av mig! nej men jag älskar Reis vision här, inte bara själva statement-överdelarna utan strumpbyxorna, och skorna, skorna, hörni. va. hur får jag tag på såna skor. vet inte hur jag ska klara mig utan.

måste springa till jobbet nu och tänka på ungdomsteater istället för CDG-skor. lika delar kul och sorgligt. hejhej, modeveckan i Paris.

p.s. hatade Rick Owens som vanligt. missförstå mig inte nu, det är verkligen hedervärt att han börjat använda de modeller han nu klär i högre utsträckning, och jag önskar att fler skulle ta efter. men jag önskar också att kläderna kunde vara det allra minsta snygga. det är ju uppenbart att han kan egentligen, så varför måste han försöka vara så tillgjort speciell? påsydda knäskydd, de där långa mockahandskarna där händerna hänger utanför, fransar och mönster, huvuddukar where huvuddukar should not be... och så alla Hem till Midgård-outfits vi tyvärr känner igen från herrkollektionen. skona mina ögon innan jag blir tokig. d.s.

nämen har ni någonsin sett något så vackert som Ann Demeulemeester utan Ann Demeulemeester! detta är ju märkets första visning utan sin avhoppade superstjärna, men om det är såhär kläderna ska se ut från och med nu så klagar denna streetlover EJ. eller jo. men ändå. såhär känner jag om denna kollektion: varför skulle kläder någonsin se ut på något annat sätt?



liksom titta bara. vad är det där ens för färg? senapsbrons? tycker lite oväntat att den är helt perfekt, och jag tolererar ju knappt metallfärger som inte är silver. p.s. just kappan ovan är väl inte i persianpäls, men ändå lite onödigt att använda det rikligt i en kollektion, väl? samtidigt är jag ju helt samvetslös i frågan, känner igen mig lite väl mycket i Elaines "who has the energy anymore?" samma med skinn tyvärr, även om jag aldrig köpt det själv under min vegantid, vilket väl counts for something. d.s.

nä nu får jag faktiskt bli klar med rapporteringen från modeveckan, känner att jag börjar bli lite trött på att tänka på den. samtidigt längtar jag redan sååå mycket till nästa gång... haha. here goes.

 

Carin Wester. gillade inte allt men älskar ju verkligen nät, så inför den biten känner jag ett stort härligt JA, särskilt för de nätklädda skorna. måste ha strumpbyxorna? alltså exakt precis såna. den sista klänningen är så vacker (detta från en som ej tolererar v-ringning men), jag älskar deras smink (håret dock? vad händer?) och, lite oväntat, det där "en uppdaterad version av karatebälte"-skärpet. hatar nästan alltid skärp annars. detta = gott.

häromdagen när jag pratade om Dagmar var det någon som sa "de heter faktiskt House of Dagmar" och sen skrattade vi länge och väl åt det rysliga skämtet. ni har just läst ett av mina få, suddiga minnen från modeveckan. iallafall – brukar inte älska Dagmar besinningslöst direkt men detta? känner mig helt tagen av att det är så "härligt att titta på". mycket snygg-gothigare än vanligt, så extremt bra fall på kjolarna, akvarelliga mönster och de bara benen! skriker för att jag längtar så mycket tills jag får vara barbent igen, även om höst/vinter 2014 kanske inte är den perfekta tidpunkten för att vara naken på underkroppen. gud, jag har verkligen haft en lång tid i mitt liv (det vill säga hela mitt liv) där jag haft så korta kjolar att jag i princip var det! härligt tyckte jag. jobbigt tyckte alla i min omgivning. hursomhelst: ser ovanstående bilder och tänker "hello!" på det sättet nån säger det precis innan det franska partiet i Beyoncés Partition, det bossiga som handlar om hur mycket feminister älskar sex.

vad härligt det var att börja med den rubriken! okej, här kommer alltså herrvisningarna från de nyss avslutade herrmodeveckorna som jag av en eller annan anledning trodde skulle vara jättebra men som var jättedåliga. (jag kommer inte visa några bilder för det ska fan inte vara några fula grejer här!)

Comme des Garçons. för det första: håret? neeej Rei. nästan så äckligt att jag inte kan titta, vem kom på att "en härlig Elvis-lock i supersize, med hål för ögonen" var en het frisyr. hatar när något tar fokus från kläderna. dessutom var kläderna så tråkiga att det var svårt att hålla fokus ändå.

Dries Van Noten. ful bara! det enda jag gillade var bomberjackan i sammet som den sista modellen bar. annars: fula färger, för mycket kläder, kändes omodernt. tycker det är synd för jag gillade den förra vårkollektionen jättemycket, med alla blommorna. tänker titta på den istället.

Maison Martin Margiela. tråkigaste jag någonsin sett, punkt. det enda jag gillade var den sista outfiten (haha), på modellen som såg exakt ut som Skrillex. är Skrillex-frisyr verkligen fortfarande hett i Paris? tycker det känns lite...

Rick Owens. åh. herre. gud. fulaste kollektionen någonsin av något märke. nä nu överdrev jag kanske lite. men verkligen bara lite. vet inte varför jag envisas med att intala mig själv att jag älskar Rick Owens? det här är exakt hans stil, och jag kan knappt tänka mig något fulare. det medeltidsbruna, de sjuka slöjorna han har satt på sina modeller (?!), ringbrynjorna i skinn... förlåt men catwalken får faktiskt inte se ut som något Hem till Midgård-lajv. min kompis Jozefin bara "älskar att du vågar dissa Rick!", haha, vad ska han göra? come at me Rick, glöm inte lansen.

Yohji Yamamoto. fräste så mycket när jag såg den här visningen. så jävla... korkad, typ. så ointressant att ta alla mönster någonsin och kasta ihop dem till en outfit, addera en Joe Labero-hatt och klä allt på en skön bohemkille. inte bara trollkarlshatten får oförtjänt mycket utrymme förresten; har Yohji låtit sina lakejer göra en enkät kring vilka de douchigaste hattarna är för att sen obekymrat sätta dem på sina modeller? jag ser: fedora, gubbkeps, basker, nåt cowboy-aktigt. dessutom: mot slutet börjar det likna en Ed Hardy-visning oroväckande mycket.

bubblare: Walter Van Beirendonck (byt namn. hahaha nej, skojade, hatar bara skämtkläder), Saint Laurent (Hedi!!! sluta välja modeller som ser ut som grottmänniskor), Raf Simons (nä, vet ni vad. jag hatar faktiskt den mer och mer ju mer jag tittar, ångrar bittert att jag ens tog mig tid att skriva om den?)

menar allvar med det här: måste lära mig att andas igen efter Diors pre-fallkollektion. ångrar allt taskigt jag skrev om Rafs egna kollektion häromdagen och vill viska sensuellt i hans öra mer än någonsin. ångrar även att jag helt nyss skrev att nån glänsande skjorta från Phillip Lim var "det vackraste jag sett" (kollade på den nu och tänkte "ganska ful") – detta är på allvar något av det vackraste jag varit med om i klädväg. blev tårögd! om detta mot förmodan är er enda källa till fashion news, och ni alltså inte sett alla bilder, befaller jag er att göra det här, för det var smärtsamt att välja ut favoriter.

kan inte riktigt säga vad det var med denna Phillip Lim-visning som jag gillade så mycket? den är ganska långt ifrån "min stil". det kanske bara är att jag är besviken på nästan varje visning jag sett de senaste dagarna (om Balenciaga och Saint Laurent är fula på söndag går jag sönder) så jag är villig att gilla allt som inte är fullkomligt horribelt. men tyckte valen av tyg var så fina. gillar till och med den senapsbruna polotröjan? i kombination med orangea byxor? det går utför nu. och den sista bilden? vackraste jag sett.

är så kräsen med vad jag gillar nu. väntar nog med att skriva om alla visningar jag fullkomligt hatat tills herrveckorna är över (bara ett par dagar kvar nu, härda ut) för kan inte utesluta att det blir fler besvikelser och arga utrop framför style.com. tills dess: Alexander Wang!!! älskling, dig kan en alltid lita på. oooh vad allt bara är fint och mjukt och blankt här, nästan perfekt faktiskt.

förlåt nu. men jag tyckte verkligen inte att Raf Simons/Ruby Sterlings visning igår var något särskilt. allt såg lite... billigt ut? eller som något som 12-åriga punkare skulle sitta hemma och "sy" på mormors symaskin. dessutom var soundtracket Pink Floyds "Dark Side of the Moon"... gäspar ihjäl mig nu. TRÅKIGT! för jag hade sett fram emot den sååå mycket. men jaja. tyckte det var lite hett att Raf (älskar namnet "Raf", vill viska det i hans öra) sa "this is our child" om att han och Sterling skapat kollektionen ihop.
det är nästan så att jag inte ens vill visa några bilder från denna mediokra visning. men jag gillade skorna.