ORNAMENT IS CRIME.

det är någon i kontorslandskapet som alltid lyssnar på exakt samma spellista, högt i sina högtalare, och en av låtarna resten av kontoret får höra hundra gånger om dagen är Lana Del Reys Summertime Sadness. gud, det är så smärtsamt att skriva något soppy om den låten, men: varje gång den kommer drivande över rullande kontorsstolar och knatter på MacBook-tangenter så blir jag tårögd, no joke. Summertime Sadness smakar iskall gin och tonic i min bästis lilla, alltid dunkla lägenhet, den känns som att dansa långsamt i en trygg famn som doftar Marc Jacobs Ginger, försöka härma Lanas eyeliner och plut framför en smutsig spegel innan... ja, innan vad. hela hennes uppenbarelse ger mig de vidrigaste av sommarkänslor, inte så mycket ljusgrönt gräs och kvällssol som ångesten när gräset sticker mot benen och kvällssolen i ögonen. tonårssorg multiplicerad gånger en miljon. och när den är slut kommer alltid Wrecking Ball svävande genom rummen istället, herregud, var har jag hamnat.