ORNAMENT IS CRIME.

 
"Ain't nothing wrong with sex work, 'cause a girl's gotta do what a girl's gotta do. And every girl I know who is working a sex tip has her reasons, but it ain't about sexual freedom. It's about getting paid. Lil' Kim knows that. She's seen and done it all. She knows when it's fantasy and when it's real, when it's about getting paid or getting free."

häromdagen läste jag Kanye-intervjun i GQ och blev praktiskt taget kär i Kanye (för att han verkade så jävla snäll, haha). idag läste jag bell hooks (!) Paper-intervju med Lil' Kim från 1997 och blev... tagen. älskar inget mer än en väldigt bra intervju, ett meeting of minds, osv.

"To talk trash and get paid has always been harder for women than for men."

 

så det allra bästa som existerar just nu är allt från drömbolaget Sincerely Yours, och i synnerhet trion Team Rockit. gud, vad ska jag ens säga. deras Vit Magi på ceos White Magic Epilogue var det enda jag kunde lyssna på i dygn efter att jag hade hört den för första gången. umgicks med två dj-killar en hel natt för att de hade spelat den. (de: "vi skulle testa dig för att du hade sjungit med till TTA." säg till om ni kommer på något mer typiskt än dj-killar som ska testa ens musikkunskaper.) och nu vill jag inte gå en enda sekund utan att höra Aura, Era, Gaia, Luna. för det känns som att inget annat kan vara verkligt nu och det är det finaste jag kan säga om musik.

p.s. älskar också ceos Wonderland, hann aldrig skriva om den när jag lyssnade som mest men levde på samma sätt med den som jag gör med Team Rockits Anima nu. någon gång när jag hörde typ Koka-Kola Veins ute sa jag till mitt sällskap "det här är den bästa musik jag vet", hen skrattade och sa att det var ointelligent att tycka det. men jag tycker att TTA, ceo, Team Rockit, Nordpolen m fl – lite slarvigt att klumpa ihop alla Sincerely Yours-artister nu, men – är bland de intelligentaste vi har i musikväg. det är inte rätt att blanda ihop ärlighet med dumhet. och med det sagt är en av de bästa detaljerna på hela Wonderland det samplade porrstönet på avslutande spåret Omg, precis innan trap-delen av låten börjar. okej, d.s.

det här är inget skryt, det är närmast ganska dåligt eftersom jag sällan minns något i efterhand, men jag är den snabbaste jag vet på att läsa böcker. ändå tog det mig sex veckor att läsa ut Donna Tartts The Goldfinch. ja, den är ganska lång, men det hade knappt alls med saken att göra. snarare har jag gått runt och tänkt att dagen jag läser ut den är dagen jag dör, på någon sorts Salikons rosor-sätt. och dödsögonblicket skjuter en ju gärna upp. men hoppas att jag lever tillräckligt länge för att få skriva klart nu.

hur ska jag kunna förklara vad jag känner för The Goldfinch? eller snarare: hur är det ens möjligt att skriva en så massiv, oförklarlig bok – en bok om döden, droger, spelande, konst, möbler, mat, sport, manlig vänskap (stora mängder manlig vänskap), kärlek, maffiaverksamhet, och klassresor i alla tänkbara riktningar? paketerat i en pitch som måste vara "lillgammal, artig nörd försöker klara sig när hans mamma dör". när jag intervjuade Malcolm Gladwell (!) hade han precis läst den, och sa "it's objectively too long, and I don't care". precis så känns det. den är för lång, alldeles för lång, men aldrig på ett irriterande, långtråkigt sätt – istället är den ungefär så som en önskar att många andra favoritverk vore; att de fortsatte långt, långt efter att historien tagit slut, efter att pitchens upplösning är upplöst och alla fått sina mer eller mindre lyckliga slut. och ändå grät jag när jag tvingade mig själv att läsa de sista sidorna. jag! som inte grät när någon i Harry Potter-böckerna dog. 

liksom. jag skrattade som en gör när en är kär i någon åt att Hobies "whole day revolved around dinner", igenkänningsfaktor: through the roof. grät hejdlöst – jag vet, men jag menar verkligen hejdlöst nu – åt scenen där Theo och Boris skiljdes åt, eftersom jag tyvärr knappt verkar veta något vackrare än mäns djupa kärlek till varandra (mycket penisavund här). var tvungen att lägga boken ifrån mig för att sitta och stirra framför mig ett tag åt en mening som denna: "Platt closed his cement-gray eyes for a moment, then re-opened them." så är varenda mening; fulländad. och ni vet hur det är när någon en älskar refererar till något annat en älskar? så kändes det när Theo berättade att han ville bli blade runner när han var liten – den mikroskopiska explosionen i hjärnan när en inser att en delar saker med den här fullkomliga drömvärlden och dess invånare.

men det är inte bara boken i sig som är ett sant mästerverk utan också författaren. vad har vi någonsin gjort för att förtjäna Donna Tartt? att den hjärnan kan existera är långt bortom mitt förstånd. eller nej, kanske att våra – det vill säga alla andras – hjärnor rimligen måste vara förhållandevis lika hennes. nej men det går inte att förstå.

jag råkade läsa en Goodreads-recension (varning: den marginellt mer belästa versionen av att hänga i Youtubes kommentarsfält) som handlade om att The Goldfinch inte var tillräckligt trovärdig. kokar av tanken på att såna människor ens får läsa böcker, haha. gode gud låt mig aldrig bli en sån och låt mig aldrig förlora förmågan att känna så starkt inför kultur, jag tror att dagen jag gör det är dagen då jag verkligen dör.

men herregud. hur sjuk verkar inte denna? och när ska jag få se den? tänker inte ljuga och säga att jag inte gillar Scarlett direkt. eller sci-fi. eller fresterskor från yttre rymden. identifierar mig ganska mycket som en sån när jag tänker efter, hahaha. jaja – Under The Skin har iallafall hunnit visas på några filmfestivaler redan, så förr eller senare dyker den väl upp någonstans. om än inte på Sergel, kanske.

Min Stora Sorgs, även känd som Anso Lundin, debutskiva är nothing short of helt sjuk, så vacker att jag bara vill sätta mig ner och gråta. att så genererande enkla texter – det avslutande spårets enda textrad är "kan du förlåta mig?" – kan kännas så intelligenta är mig en gåta, men likväl är det så; få saker är mer njutningsfulla än att lyssna på såhär genial musik.

det är någon i kontorslandskapet som alltid lyssnar på exakt samma spellista, högt i sina högtalare, och en av låtarna resten av kontoret får höra hundra gånger om dagen är Lana Del Reys Summertime Sadness. gud, det är så smärtsamt att skriva något soppy om den låten, men: varje gång den kommer drivande över rullande kontorsstolar och knatter på MacBook-tangenter så blir jag tårögd, no joke. Summertime Sadness smakar iskall gin och tonic i min bästis lilla, alltid dunkla lägenhet, den känns som att dansa långsamt i en trygg famn som doftar Marc Jacobs Ginger, försöka härma Lanas eyeliner och plut framför en smutsig spegel innan... ja, innan vad. hela hennes uppenbarelse ger mig de vidrigaste av sommarkänslor, inte så mycket ljusgrönt gräs och kvällssol som ångesten när gräset sticker mot benen och kvällssolen i ögonen. tonårssorg multiplicerad gånger en miljon. och när den är slut kommer alltid Wrecking Ball svävande genom rummen istället, herregud, var har jag hamnat.

denna skiva är så extremt bra. min bästis Frida sa för ett tag sen att hon skulle spela världens vackraste låt för mig och satte på Så vände vinden, jag låg på vår soffa och stirrade i taket och blev så drabbad. skönt att bo ihop med någon som är exakt lika galen (eller kanske mer) i Helen Sjöholm som jag! då hade jag iallafall lyssnat på Andreas Kleerup med Ivory hela hösten så har redan gått runt och tänkt på honom. så har lyssnat hela dagarna nu. nästan som en ljudbok eller radioteater över härliga Kleerup-beats, hahaha.

denna extremt mäktiga låt fick en lika mäktig video idag, det känns som att alla har pratat om den idag och så välförtjänt. här finns en jättefin intervju med Seinabo som verkar vara världens mest sympatiska människa. kär i henne!
p.s. ikväll börjar herrmodeveckan på riktigt (dvs i Paris). LÄNGTAR! d.s.

känns ju nytt att länka till denna nu men hittade den igen när jag lyssnade på något annat och blev så glad. den kommer nog aldrig sluta vara min favoritlåt? minns när min vän Gustav skickade den till mig och sa "det är inte en cover, det är bara en remix" och jag ba "jag HÖR att det inte är Andrew som sjunger? MGMT är på riktigt ett av mina favoritband" (hahaha) och han svarade "men det är så remixer är. de kan vrida och vända på rösten så att det låter annorlunda". så mycket kille. jag gjorde en (1) googling och besserwissrade sen hela kvällen för det är såklart inte MGMTs version från början. men den är bättre än originalet så lyssna nu.

en konstnär jag gillar jättemycket nu är Elin Eplet Sandström. jag har intervjuat henne här (!) så passade på att fråga om jag fick låna några bilder till bloggy, och det fick jag eftersom hon är så extremt rar. förutom ovanstående mästerverk (animationen? helt sjuk) gör hon helgonbildsparafraser med feministiska förebilder – allt detta finns att betrakta och shoppa här.

läste en så gullig intervju om meditation med David Lynch (och en till, tråkig) nyss. gud vad han är i ropet nu? känns som att han gör exakt allt (en Twin Peaks-fortsättning t ex!!!). men läste också att han är sextiosju år gammal? blev lite nervös för jag tycker verkligen att han är så oerhört snygg. kär i honom tror jag. bara detta: journalisten frågade "so is there a right outfit for meditation?" och han svarade:

No, no. Here's the thing: There's nothing you have to change.

tyckte det var så fint. här kan en läsa hela intervjun.