text #1
idag läste jag ett tips på hur en ska skriva om mode. det löd ungefär: "skriv texter du själv skulle vilja läsa i en tidning du respekterar." jag skriver inte riktigt såna texter eftersom det jag uppskattar allra mest ofta är ganska humorbefriat (älskar ju Bon t ex) medan jag... har någon sorts drift som är att jag alltid måste försöka vara snappy, syrlig, "smart" snarare än "klok". men jag älskar nog klok mer. ett av de bästa reportage jag någonsin läst var ett jag knappt minns vad det handlade om, det var i Bon eller Rodeo, stjärnan Elin Unnes skrev en lång, lång text om sitt trädgårdsintresse. det enda jag kommer ihåg av den texten är att jag satt helt trollbunden vid mitt köksbord, det var när jag bodde i Råcksta så det var sensommar (och för övrigt samtidigt som jag dejtade Damir Doma-lookaliken), jag skulle gå till jobbet men blev kvar medan kaffet bredvid mig kallnade i kannan. måste kontakta Gustav och fråga om han vet vilken tidning det var, tror det var hans nämligen. och den texten älskade jag för att Elin Unnes verkar så klok.
de jag beundrar mest av allt är såna som en bara inte kan förstå hur de har det språket i sig. jag tror att jag skriver exakt som jag pratar – det är väl sympatiskt på ett sätt men då blir ju ingen någonsin förvånad av något jag gör. jag vill förvåna – inte chocka, det känns meningslöst, en äkta killgrej, men jag vill att folk ska tänka "oj, att hon kan göra det där". så som en kan tänka om många modeskapare till exempel, eller som jag tänker varje gång jag lyssnar på musik. jag tycker att jag är ganska bra på att skriva för att jag förstår vad skrivande är, men jag förstår i grunden inte klädskapande och jag förstår sannerligen inte musikskapande. jag skulle knappt kunna definiera vad musik är. blir lika förvånad varje gång jag hör en melodi för det är så osannolikt att en mänsklig hjärna, som per definition måste vara förhållandevis lik min mänskliga hjärna, skulle kunna skapa något sånt. samma sak gäller kläder, om än i något mindre utsträckning eftersom det ju är lättare att föreställa sig det perfekta plagget än den perfekta låten. ändå händer det ofta att jag tittar på plagg och tänker att det är omöjligt att förstå var tanken bakom kom ifrån. att den inte kan vara från jorden.
den här texten hette från början "modetext #1" men det kändes falskt att låta den behålla det namnet när jag mest har hållit andan och djupdykt i mitt eget huvud. det känns symptomatiskt, men jag vet inte riktigt för vad. ett tips på hur en ska skriva om mode: låt texten handla om mode.
Kommentarer
Trackback
