the goldfinch

 
det här är inget skryt, det är närmast ganska dåligt eftersom jag sällan minns något i efterhand, men jag är den snabbaste jag vet på att läsa böcker. ändå tog det mig sex veckor att läsa ut Donna Tartts The Goldfinch. ja, den är ganska lång, men det hade knappt alls med saken att göra. snarare har jag gått runt och tänkt att dagen jag läser ut den är dagen jag dör, på någon sorts Salikons rosor-sätt. och dödsögonblicket skjuter en ju gärna upp. men hoppas att jag lever tillräckligt länge för att få skriva klart nu.

hur ska jag kunna förklara vad jag känner för The Goldfinch? eller snarare: hur är det ens möjligt att skriva en så massiv, oförklarlig bok – en bok om döden, droger, spelande, konst, möbler, mat, sport, manlig vänskap (stora mängder manlig vänskap), kärlek, maffiaverksamhet, och klassresor i alla tänkbara riktningar? paketerat i en pitch som måste vara "lillgammal, artig nörd försöker klara sig när hans mamma dör". när jag intervjuade Malcolm Gladwell (!) hade han precis läst den, och sa "it's objectively too long, and I don't care". precis så känns det. den är för lång, alldeles för lång, men aldrig på ett irriterande, långtråkigt sätt – istället är den ungefär så som en önskar att många andra favoritverk vore; att de fortsatte långt, långt efter att historien tagit slut, efter att pitchens upplösning är upplöst och alla fått sina mer eller mindre lyckliga slut. och ändå grät jag när jag tvingade mig själv att läsa de sista sidorna. jag! som inte grät när någon i Harry Potter-böckerna dog. 

liksom. jag skrattade som en gör när en är kär i någon åt att Hobies "whole day revolved around dinner", igenkänningsfaktor: through the roof. grät hejdlöst – jag vet, men jag menar verkligen hejdlöst nu – åt scenen där Theo och Boris skiljdes åt, eftersom jag tyvärr knappt verkar veta något vackrare än mäns djupa kärlek till varandra (mycket penisavund här). var tvungen att lägga boken ifrån mig för att sitta och stirra framför mig ett tag åt en mening som denna: "Platt closed his cement-gray eyes for a moment, then re-opened them." så är varenda mening; fulländad. och ni vet hur det är när någon en älskar refererar till något annat en älskar? så kändes det när Theo berättade att han ville bli blade runner när han var liten – den mikroskopiska explosionen i hjärnan när en inser att en delar saker med den här fullkomliga drömvärlden och dess invånare.

men det är inte bara boken i sig som är ett sant mästerverk utan också författaren. vad har vi någonsin gjort för att förtjäna Donna Tartt? att den hjärnan kan existera är långt bortom mitt förstånd. eller nej, kanske att våra – det vill säga alla andras – hjärnor rimligen måste vara förhållandevis lika hennes. nej men det går inte att förstå.

jag råkade läsa en Goodreads-recension (varning: den marginellt mer belästa versionen av att hänga i Youtubes kommentarsfält) som handlade om att The Goldfinch inte var tillräckligt trovärdig. kokar av tanken på att såna människor ens får läsa böcker, haha. gode gud låt mig aldrig bli en sån och låt mig aldrig förlora förmågan att känna så starkt inför kultur, jag tror att dagen jag gör det är dagen då jag verkligen dör.

summertime sadness

det är någon i kontorslandskapet som alltid lyssnar på exakt samma spellista, högt i sina högtalare, och en av låtarna resten av kontoret får höra hundra gånger om dagen är Lana Del Reys Summertime Sadness. gud, det är så smärtsamt att skriva något soppy om den låten, men: varje gång den kommer drivande över rullande kontorsstolar och knatter på MacBook-tangenter så blir jag tårögd, no joke. Summertime Sadness smakar iskall gin och tonic i min bästis lilla, alltid dunkla lägenhet, den känns som att dansa långsamt i en trygg famn som doftar Marc Jacobs Ginger, försöka härma Lanas eyeliner och plut framför en smutsig spegel innan... ja, innan vad. hela hennes uppenbarelse ger mig de vidrigaste av sommarkänslor, inte så mycket ljusgrönt gräs och kvällssol som ångesten när gräset sticker mot benen och kvällssolen i ögonen. tonårssorg multiplicerad gånger en miljon. och när den är slut kommer alltid Wrecking Ball svävande genom rummen istället, herregud, var har jag hamnat.

text #1



idag läste jag ett tips på hur en ska skriva om mode. det löd ungefär: "skriv texter du själv skulle vilja läsa i en tidning du respekterar." jag skriver inte riktigt såna texter eftersom det jag uppskattar allra mest ofta är ganska humorbefriat (älskar ju Bon t ex) medan jag... har någon sorts drift som är att jag alltid måste försöka vara snappy, syrlig, "smart" snarare än "klok". men jag älskar nog klok mer. ett av de bästa reportage jag någonsin läst var ett jag knappt minns vad det handlade om, det var i Bon eller Rodeo, stjärnan Elin Unnes skrev en lång, lång text om sitt trädgårdsintresse. det enda jag kommer ihåg av den texten är att jag satt helt trollbunden vid mitt köksbord, det var när jag bodde i Råcksta så det var sensommar (och för övrigt samtidigt som jag dejtade Damir Doma-lookaliken), jag skulle gå till jobbet men blev kvar medan kaffet bredvid mig kallnade i kannan. måste kontakta Gustav och fråga om han vet vilken tidning det var, tror det var hans nämligen. och den texten älskade jag för att Elin Unnes verkar så klok.
   de jag beundrar mest av allt är såna som en bara inte kan förstå hur de har det språket i sig. jag tror att jag skriver exakt som jag pratar – det är väl sympatiskt på ett sätt men då blir ju ingen någonsin förvånad av något jag gör. jag vill förvåna – inte chocka, det känns meningslöst, en äkta killgrej, men jag vill att folk ska tänka "oj, att hon kan göra det där". så som en kan tänka om många modeskapare till exempel, eller som jag tänker varje gång jag lyssnar på musik. jag tycker att jag är ganska bra på att skriva för att jag förstår vad skrivande är, men jag förstår i grunden inte klädskapande och jag förstår sannerligen inte musikskapande. jag skulle knappt kunna definiera vad musik är. blir lika förvånad varje gång jag hör en melodi för det är så osannolikt att en mänsklig hjärna, som per definition måste vara förhållandevis lik min mänskliga hjärna, skulle kunna skapa något sånt. samma sak gäller kläder, om än i något mindre utsträckning eftersom det ju är lättare att föreställa sig det perfekta plagget än den perfekta låten. ändå händer det ofta att jag tittar på plagg och tänker att det är omöjligt att förstå var tanken bakom kom ifrån. att den inte kan vara från jorden.
   den här texten hette från början "modetext #1" men det kändes falskt att låta den behålla det namnet när jag mest har hållit andan och djupdykt i mitt eget huvud. det känns symptomatiskt, men jag vet inte riktigt för vad. ett tips på hur en ska skriva om mode: låt texten handla om mode.

RSS 2.0