ORNAMENT IS CRIME.

nu gör jag det: skriver en sammanfattning av det bästa från modeveckorna i Paris. alldeles för sent. men ändå. håll i er (haha) för det här blir långt.

Dior. ska väl inte ljuga och säga att jag tycker att detta är det bästa Raf Simons gjort. nåja, trots dekorativa korsettsnörningar (ärligt, det måste ju vara det fulaste som finns?) och ögonbedövande färger (Raf! det passar inte dig!) kan jag ändå inte låta bli att uppskatta delar av visningen. den kentrosa kappan till exempel! så jävla fint slag! jaja, päls, sunkigt, bla bla. den skulle vara mer oproblematiskt bra om pälsen var fejk (gissar nu att den inte var fejk). vi går vidare.


Damir Doma. synd att det tog tills de sista fyra modellerna innan det blev bra. jag är fan riktigt konservativ när det kommer till mina favoriter – tycker inte att att lille Damir behöver trouble his head med töntig blåsvart tweed eller rostbruna, hålstickade tröjor inspirerade av Divided. den gamla High School Musical-dängan Stick To The Status Quo börjar liksom spelas i mitt huvud när jag ser sånt här, "if you wanna be cool, follow one simple rule, don't mess with the flow, no no, stick to the status quo". (ja, jag är uppenbarligen på de ondas sida i HSM. och ja, jag kallar det HSM.)

Yohji Yamamoto. jag hatade ju denna herres herrkollektion så innerligt, men, well, är svag för jackor som ser ut som täcken. notera dock att jag valt ut de enda som herren inte fått för sig att pryda med Ed Hardy-tryck. kokar när jag tänker på allas uppenbara fäbless för rave-stilen (vet att det inte är samma som Ed Hardy-stilen, men här har lille Yohji på något sätt lyckats kombinera de två), även känd som det allra sämsta mänskligheten skapat.

Haider Ackermann. mästaren av vackra, enkla, svarta kläder. har inte så mycket att tillägga, ville bara visa upp något fint utan att klaga.

Comme des Garçons. som den sista modellen känner jag mig varje dag, går runt på gatorna i något svart bylte och ingen förstår min stil. härlig bild av mig! nej men jag älskar Reis vision här, inte bara själva statement-överdelarna utan strumpbyxorna, och skorna, skorna, hörni. va. hur får jag tag på såna skor. vet inte hur jag ska klara mig utan.

måste springa till jobbet nu och tänka på ungdomsteater istället för CDG-skor. lika delar kul och sorgligt. hejhej, modeveckan i Paris.

p.s. hatade Rick Owens som vanligt. missförstå mig inte nu, det är verkligen hedervärt att han börjat använda de modeller han nu klär i högre utsträckning, och jag önskar att fler skulle ta efter. men jag önskar också att kläderna kunde vara det allra minsta snygga. det är ju uppenbart att han kan egentligen, så varför måste han försöka vara så tillgjort speciell? påsydda knäskydd, de där långa mockahandskarna där händerna hänger utanför, fransar och mönster, huvuddukar where huvuddukar should not be... och så alla Hem till Midgård-outfits vi tyvärr känner igen från herrkollektionen. skona mina ögon innan jag blir tokig. d.s.

så det allra bästa som existerar just nu är allt från drömbolaget Sincerely Yours, och i synnerhet trion Team Rockit. gud, vad ska jag ens säga. deras Vit Magi på ceos White Magic Epilogue var det enda jag kunde lyssna på i dygn efter att jag hade hört den för första gången. umgicks med två dj-killar en hel natt för att de hade spelat den. (de: "vi skulle testa dig för att du hade sjungit med till TTA." säg till om ni kommer på något mer typiskt än dj-killar som ska testa ens musikkunskaper.) och nu vill jag inte gå en enda sekund utan att höra Aura, Era, Gaia, Luna. för det känns som att inget annat kan vara verkligt nu och det är det finaste jag kan säga om musik.

p.s. älskar också ceos Wonderland, hann aldrig skriva om den när jag lyssnade som mest men levde på samma sätt med den som jag gör med Team Rockits Anima nu. någon gång när jag hörde typ Koka-Kola Veins ute sa jag till mitt sällskap "det här är den bästa musik jag vet", hen skrattade och sa att det var ointelligent att tycka det. men jag tycker att TTA, ceo, Team Rockit, Nordpolen m fl – lite slarvigt att klumpa ihop alla Sincerely Yours-artister nu, men – är bland de intelligentaste vi har i musikväg. det är inte rätt att blanda ihop ärlighet med dumhet. och med det sagt är en av de bästa detaljerna på hela Wonderland det samplade porrstönet på avslutande spåret Omg, precis innan trap-delen av låten börjar. okej, d.s.

nämen har ni någonsin sett något så vackert som Ann Demeulemeester utan Ann Demeulemeester! detta är ju märkets första visning utan sin avhoppade superstjärna, men om det är såhär kläderna ska se ut från och med nu så klagar denna streetlover EJ. eller jo. men ändå. såhär känner jag om denna kollektion: varför skulle kläder någonsin se ut på något annat sätt?



liksom titta bara. vad är det där ens för färg? senapsbrons? tycker lite oväntat att den är helt perfekt, och jag tolererar ju knappt metallfärger som inte är silver. p.s. just kappan ovan är väl inte i persianpäls, men ändå lite onödigt att använda det rikligt i en kollektion, väl? samtidigt är jag ju helt samvetslös i frågan, känner igen mig lite väl mycket i Elaines "who has the energy anymore?" samma med skinn tyvärr, även om jag aldrig köpt det själv under min vegantid, vilket väl counts for something. d.s.

det här är inget skryt, det är närmast ganska dåligt eftersom jag sällan minns något i efterhand, men jag är den snabbaste jag vet på att läsa böcker. ändå tog det mig sex veckor att läsa ut Donna Tartts The Goldfinch. ja, den är ganska lång, men det hade knappt alls med saken att göra. snarare har jag gått runt och tänkt att dagen jag läser ut den är dagen jag dör, på någon sorts Salikons rosor-sätt. och dödsögonblicket skjuter en ju gärna upp. men hoppas att jag lever tillräckligt länge för att få skriva klart nu.

hur ska jag kunna förklara vad jag känner för The Goldfinch? eller snarare: hur är det ens möjligt att skriva en så massiv, oförklarlig bok – en bok om döden, droger, spelande, konst, möbler, mat, sport, manlig vänskap (stora mängder manlig vänskap), kärlek, maffiaverksamhet, och klassresor i alla tänkbara riktningar? paketerat i en pitch som måste vara "lillgammal, artig nörd försöker klara sig när hans mamma dör". när jag intervjuade Malcolm Gladwell (!) hade han precis läst den, och sa "it's objectively too long, and I don't care". precis så känns det. den är för lång, alldeles för lång, men aldrig på ett irriterande, långtråkigt sätt – istället är den ungefär så som en önskar att många andra favoritverk vore; att de fortsatte långt, långt efter att historien tagit slut, efter att pitchens upplösning är upplöst och alla fått sina mer eller mindre lyckliga slut. och ändå grät jag när jag tvingade mig själv att läsa de sista sidorna. jag! som inte grät när någon i Harry Potter-böckerna dog. 

liksom. jag skrattade som en gör när en är kär i någon åt att Hobies "whole day revolved around dinner", igenkänningsfaktor: through the roof. grät hejdlöst – jag vet, men jag menar verkligen hejdlöst nu – åt scenen där Theo och Boris skiljdes åt, eftersom jag tyvärr knappt verkar veta något vackrare än mäns djupa kärlek till varandra (mycket penisavund här). var tvungen att lägga boken ifrån mig för att sitta och stirra framför mig ett tag åt en mening som denna: "Platt closed his cement-gray eyes for a moment, then re-opened them." så är varenda mening; fulländad. och ni vet hur det är när någon en älskar refererar till något annat en älskar? så kändes det när Theo berättade att han ville bli blade runner när han var liten – den mikroskopiska explosionen i hjärnan när en inser att en delar saker med den här fullkomliga drömvärlden och dess invånare.

men det är inte bara boken i sig som är ett sant mästerverk utan också författaren. vad har vi någonsin gjort för att förtjäna Donna Tartt? att den hjärnan kan existera är långt bortom mitt förstånd. eller nej, kanske att våra – det vill säga alla andras – hjärnor rimligen måste vara förhållandevis lika hennes. nej men det går inte att förstå.

jag råkade läsa en Goodreads-recension (varning: den marginellt mer belästa versionen av att hänga i Youtubes kommentarsfält) som handlade om att The Goldfinch inte var tillräckligt trovärdig. kokar av tanken på att såna människor ens får läsa böcker, haha. gode gud låt mig aldrig bli en sån och låt mig aldrig förlora förmågan att känna så starkt inför kultur, jag tror att dagen jag gör det är dagen då jag verkligen dör.