under the skin
men herregud. hur sjuk verkar inte denna? och när ska jag få se den? tänker inte ljuga och säga att jag inte gillar Scarlett direkt. eller sci-fi. eller fresterskor från yttre rymden. identifierar mig ganska mycket som en sån när jag tänker efter, hahaha. jaja – Under The Skin har iallafall hunnit visas på några filmfestivaler redan, så förr eller senare dyker den väl upp någonstans. om än inte på Sergel, kanske.
helmut lang aw14
ja jag vet att jag ligger en miljard år efter med rapporteringen. men skrek! älskar Helmut Lang. tänker bara på Angel Haze men det är ju ej det värsta. tänker överlag väldigt mycket på henne när jag tittar på New York-visningarna, inte bara för att hon är på (eller går!) alla. gillar Angel Haze-modet extremt mycket. nämen. plötslig insikt: har nog förlorat förmågan att skriva något av värde om kläder? allt jag tycker är typ "fint", "fult", "ser ut som något en trollkarl skulle drapera sig i". suck. ska kolla igenom alla visningar jag försummat i veckan nu och se om jag kan hitta på något att säga.
min stora sorg
Min Stora Sorgs, även känd som Anso Lundin, debutskiva är nothing short of helt sjuk, så vacker att jag bara vill sätta mig ner och gråta. att så genererande enkla texter – det avslutande spårets enda textrad är "kan du förlåta mig?" – kan kännas så intelligenta är mig en gåta, men likväl är det så; få saker är mer njutningsfulla än att lyssna på såhär genial musik.
summertime sadness
det är någon i kontorslandskapet som alltid lyssnar på exakt samma spellista, högt i sina högtalare, och en av låtarna resten av kontoret får höra hundra gånger om dagen är Lana Del Reys Summertime Sadness. gud, det är så smärtsamt att skriva något soppy om den låten, men: varje gång den kommer drivande över rullande kontorsstolar och knatter på MacBook-tangenter så blir jag tårögd, no joke. Summertime Sadness smakar iskall gin och tonic i min bästis lilla, alltid dunkla lägenhet, den känns som att dansa långsamt i en trygg famn som doftar Marc Jacobs Ginger, försöka härma Lanas eyeliner och plut framför en smutsig spegel innan... ja, innan vad. hela hennes uppenbarelse ger mig de vidrigaste av sommarkänslor, inte så mycket ljusgrönt gräs och kvällssol som ångesten när gräset sticker mot benen och kvällssolen i ögonen. tonårssorg multiplicerad gånger en miljon. och när den är slut kommer alltid Wrecking Ball svävande genom rummen istället, herregud, var har jag hamnat.
rodebjer aw14
fan vad mycket fint! jag tycker det är så rolig att Rodebjer känns så internationella nu faktiskt. älskar den svarta spetsen och de fladdrande byxorna. kan inte skriva så mycket för är inte riktigt... hundra, men så glad att New Yorks modevecka kör.
text #1
idag läste jag ett tips på hur en ska skriva om mode. det löd ungefär: "skriv texter du själv skulle vilja läsa i en tidning du respekterar." jag skriver inte riktigt såna texter eftersom det jag uppskattar allra mest ofta är ganska humorbefriat (älskar ju Bon t ex) medan jag... har någon sorts drift som är att jag alltid måste försöka vara snappy, syrlig, "smart" snarare än "klok". men jag älskar nog klok mer. ett av de bästa reportage jag någonsin läst var ett jag knappt minns vad det handlade om, det var i Bon eller Rodeo, stjärnan Elin Unnes skrev en lång, lång text om sitt trädgårdsintresse. det enda jag kommer ihåg av den texten är att jag satt helt trollbunden vid mitt köksbord, det var när jag bodde i Råcksta så det var sensommar (och för övrigt samtidigt som jag dejtade Damir Doma-lookaliken), jag skulle gå till jobbet men blev kvar medan kaffet bredvid mig kallnade i kannan. måste kontakta Gustav och fråga om han vet vilken tidning det var, tror det var hans nämligen. och den texten älskade jag för att Elin Unnes verkar så klok.
de jag beundrar mest av allt är såna som en bara inte kan förstå hur de har det språket i sig. jag tror att jag skriver exakt som jag pratar – det är väl sympatiskt på ett sätt men då blir ju ingen någonsin förvånad av något jag gör. jag vill förvåna – inte chocka, det känns meningslöst, en äkta killgrej, men jag vill att folk ska tänka "oj, att hon kan göra det där". så som en kan tänka om många modeskapare till exempel, eller som jag tänker varje gång jag lyssnar på musik. jag tycker att jag är ganska bra på att skriva för att jag förstår vad skrivande är, men jag förstår i grunden inte klädskapande och jag förstår sannerligen inte musikskapande. jag skulle knappt kunna definiera vad musik är. blir lika förvånad varje gång jag hör en melodi för det är så osannolikt att en mänsklig hjärna, som per definition måste vara förhållandevis lik min mänskliga hjärna, skulle kunna skapa något sånt. samma sak gäller kläder, om än i något mindre utsträckning eftersom det ju är lättare att föreställa sig det perfekta plagget än den perfekta låten. ändå händer det ofta att jag tittar på plagg och tänker att det är omöjligt att förstå var tanken bakom kom ifrån. att den inte kan vara från jorden.
den här texten hette från början "modetext #1" men det kändes falskt att låta den behålla det namnet när jag mest har hållit andan och djupdykt i mitt eget huvud. det känns symptomatiskt, men jag vet inte riktigt för vad. ett tips på hur en ska skriva om mode: låt texten handla om mode.
damir doma pf14
alltså jag vet att jag alltid säger att jag blir "helt tagen" av visningar och sånt. men jag ser inte riktigt poängen med att vara intresserad av något som en aldrig blir helt tagen av? folk som inte kan vara något annat än "svala" i sin modejournalistik... om ni aldrig har skrikit rakt ut, skrattat högt eller börjat gråta av en silhuett eller ett mönster kanske det inte är mode ni ska hålla på med.
jaja – det jag ville komma till var att jag är helt tagen av Damir Domas senaste pre-fall-kollektion (som kom för hundra år sen, jag vet, jag har inte haft tid). inte så imponerad av de där skimriga olivgröna skorna (for real, olivgrönt? vad är poängen?) men allt annat! vill använda hundra utropstecken. den mörkblå polotröjan (aldrig slut med polotröjor, vad folk än säger), åh, den ropar till mig. samma med klänningen på den sista bilden. va? den är helt störd? den är allt jag någonsin velat ha? med mönster som en gråblå betongvägg, typisk Damir Doma-version av batik. oklart om den skulle vara "fin på mig" men en med höfter kan väl få drömma. samt kappan på näst sista bilden; en jävla dröm för en frusen i allt det här gråbruna slasket.
vill ni veta en jättekonstig sak? jag har fått för mig att Damir Doma själv är jättelik en kille jag dejtade ett tag. som älskade märket Damir Doma? hahaha. han höll alltid på så, "jag har faktiskt Damir Doma på mig", "de här byxorna är från...", "det har kommit in nya Silent-plagg på Jus", jag bara jaja men tyst och ta av dig dem nu. nej jag skojade!!! gud det här ska inte bli nån snuskblogg. så generad nu att jag måste sluta.
mbfw aw14: carin wester, whyred m fl
nä nu får jag faktiskt bli klar med rapporteringen från modeveckan, känner att jag börjar bli lite trött på att tänka på den. samtidigt längtar jag redan sååå mycket till nästa gång... haha. here goes.
Carin Wester. gillade inte allt men älskar ju verkligen nät, så inför den biten känner jag ett stort härligt JA, särskilt för de nätklädda skorna. måste ha strumpbyxorna? alltså exakt precis såna. den sista klänningen är så vacker (detta från en som ej tolererar v-ringning men), jag älskar deras smink (håret dock? vad händer?) och, lite oväntat, det där "en uppdaterad version av karatebälte"-skärpet. hatar nästan alltid skärp annars. detta = gott.
Whyred. har inte så mycket att säga (varför känns det som att det är det vanligaste jag skriver? så tråkig attityd av mig tycker jag). detta var jättefint! älskar det svartvita mönstret, vill ha den tröjan som den sista norska modellpojken har på sig. vill ha det exemplaret han har haft på sig. skojade!!! typ. men jo det gjorde jag. det här håller på att bli helt obegripligt för utomstående – vi går vidare.
Aether/Jennifer Blom. det finaste från i bloggen tidigare nämnda rookievisning! härligt det känns att jag börjat gilla mönster lite, även om jag äger kanske ett mönstrat plagg. eller kanske noll. har ju varit helt ointresserad av det tidigare, tänkt att det är sekundärt i jämförelse med form och fall, att det tar fokus från hantverket (haha). det tycker jag fortfarande i och för sig. p.s. älskar tyget på den andra bilden.
Cheap Monday. alla vet väl redan att den här visningen var så oerhört rörande. mer spektakulär än kläderna i sig, även om t ex klänningen ovan är väl godkänd. men ibland gör inte det någonting! ibland räcker det att komma in i ett rum där massor av modeller dansar tryckare till Utan dina andetag (grät) i ufostrålkastarkoner, innan visningen börjar. dessutom är en ju skamset svag för Margot Tenenbaum-looken.
Beckmans/Leonard Kocic. kan ni höra nån ropa "hello!" som i Partition? det var bara jag igen. det här är så pass bra grejer: Leonard Kocic tolkar Filippa K på Beckmans sedvanliga visning. nu är jag verkligen ingen Filippa K-hatare (undrar varför det är så många som är det? de har väl aldrig utgett sig för att göra något annat än fina, lättburna basplagg?) men det här är ändå något helt annat. kan jag anställa någon för att knyta tyg runt mina ben på det där sättet? så jävla snyggt. älskar dessutom allt i neopren så I'm sold. tack och hej.
