nu gör jag det: skriver en sammanfattning av det bästa från modeveckorna i Paris. alldeles för sent. men ändå. håll i er (haha) för det här blir långt.
Dior. ska väl inte ljuga och säga att jag tycker att detta är det bästa Raf Simons gjort. nåja, trots dekorativa korsettsnörningar (ärligt, det måste ju vara det fulaste som finns?) och ögonbedövande färger (Raf! det passar inte dig!) kan jag ändå inte låta bli att uppskatta delar av visningen. den kentrosa kappan till exempel! så jävla fint slag! jaja, päls, sunkigt, bla bla. den skulle vara mer oproblematiskt bra om pälsen var fejk (gissar nu att den inte var fejk). vi går vidare.
Jacquemus. vill göra hundra utropstecken i följd. det påminner om Ida Klamborn, streetigare kanske, men ändå det där jag drabbades så av vid hennes aw14-kollektion, att tyg inte är tyg som måste falla på det förväntade sättet utan tyg som kan formas precis som klädskaparen själv vill. om Simon Porte Jacquemus (namnet är) skulle vilja se en klänningskjol i vad som ser ut att vara filt stå rakt ut från kroppen underifrån, som fickor, så ordnar han det. och den typen av sömnad får det liksom att spraka i kroppen på mig.
Damir Doma. synd att det tog tills de sista fyra modellerna innan det blev bra. jag är fan riktigt konservativ när det kommer till mina favoriter – tycker
inte att att lille Damir behöver trouble his head med töntig blåsvart tweed eller rostbruna, hålstickade tröjor inspirerade av Divided. den gamla High School Musical-dängan Stick To The Status Quo börjar liksom spelas i mitt huvud när jag ser sånt här, "if you wanna be cool, follow one simple rule, don't mess with the flow, no no, stick to the status quo". (ja, jag är uppenbarligen på de ondas sida i HSM. och ja, jag kallar det HSM.)
Yohji Yamamoto. jag hatade ju denna herres herrkollektion så innerligt, men, well, är svag för jackor som ser ut som täcken. notera dock att jag valt ut de enda som herren inte fått för sig att pryda med Ed Hardy-tryck. kokar när jag tänker på allas uppenbara fäbless för rave-stilen (vet att det inte är samma som Ed Hardy-stilen, men här har lille Yohji på något sätt lyckats kombinera de två), även känd som det allra sämsta mänskligheten skapat.
Haider Ackermann. mästaren av vackra, enkla, svarta kläder. har inte så mycket att tillägga, ville bara visa upp något fint utan att klaga.
Comme des Garçons. som den sista modellen känner jag mig varje dag, går runt på gatorna i något svart bylte och ingen förstår min stil. härlig bild av mig! nej men jag älskar Reis vision här, inte bara själva statement-överdelarna utan strumpbyxorna, och skorna, skorna, hörni. va. hur får jag tag på såna skor. vet inte hur jag ska klara mig utan.
måste springa till jobbet nu och tänka på ungdomsteater istället för CDG-skor. lika delar kul och sorgligt. hejhej, modeveckan i Paris.
p.s. hatade Rick Owens som vanligt. missförstå mig inte nu, det är verkligen hedervärt att han börjat använda de modeller han nu klär i högre utsträckning, och jag önskar att fler skulle ta efter. men jag önskar också att kläderna kunde vara det allra minsta snygga. det är ju uppenbart att han kan egentligen, så varför måste han försöka vara så tillgjort speciell? påsydda knäskydd, de där långa mockahandskarna där händerna hänger utanför,
fransar och
mönster, huvuddukar where huvuddukar should not be... och så alla Hem till Midgård-outfits vi tyvärr känner igen från herrkollektionen. skona mina ögon innan jag blir tokig. d.s.
