ORNAMENT IS CRIME.

det här är inget skryt, det är närmast ganska dåligt eftersom jag sällan minns något i efterhand, men jag är den snabbaste jag vet på att läsa böcker. ändå tog det mig sex veckor att läsa ut Donna Tartts The Goldfinch. ja, den är ganska lång, men det hade knappt alls med saken att göra. snarare har jag gått runt och tänkt att dagen jag läser ut den är dagen jag dör, på någon sorts Salikons rosor-sätt. och dödsögonblicket skjuter en ju gärna upp. men hoppas att jag lever tillräckligt länge för att få skriva klart nu.

hur ska jag kunna förklara vad jag känner för The Goldfinch? eller snarare: hur är det ens möjligt att skriva en så massiv, oförklarlig bok – en bok om döden, droger, spelande, konst, möbler, mat, sport, manlig vänskap (stora mängder manlig vänskap), kärlek, maffiaverksamhet, och klassresor i alla tänkbara riktningar? paketerat i en pitch som måste vara "lillgammal, artig nörd försöker klara sig när hans mamma dör". när jag intervjuade Malcolm Gladwell (!) hade han precis läst den, och sa "it's objectively too long, and I don't care". precis så känns det. den är för lång, alldeles för lång, men aldrig på ett irriterande, långtråkigt sätt – istället är den ungefär så som en önskar att många andra favoritverk vore; att de fortsatte långt, långt efter att historien tagit slut, efter att pitchens upplösning är upplöst och alla fått sina mer eller mindre lyckliga slut. och ändå grät jag när jag tvingade mig själv att läsa de sista sidorna. jag! som inte grät när någon i Harry Potter-böckerna dog. 

liksom. jag skrattade som en gör när en är kär i någon åt att Hobies "whole day revolved around dinner", igenkänningsfaktor: through the roof. grät hejdlöst – jag vet, men jag menar verkligen hejdlöst nu – åt scenen där Theo och Boris skiljdes åt, eftersom jag tyvärr knappt verkar veta något vackrare än mäns djupa kärlek till varandra (mycket penisavund här). var tvungen att lägga boken ifrån mig för att sitta och stirra framför mig ett tag åt en mening som denna: "Platt closed his cement-gray eyes for a moment, then re-opened them." så är varenda mening; fulländad. och ni vet hur det är när någon en älskar refererar till något annat en älskar? så kändes det när Theo berättade att han ville bli blade runner när han var liten – den mikroskopiska explosionen i hjärnan när en inser att en delar saker med den här fullkomliga drömvärlden och dess invånare.

men det är inte bara boken i sig som är ett sant mästerverk utan också författaren. vad har vi någonsin gjort för att förtjäna Donna Tartt? att den hjärnan kan existera är långt bortom mitt förstånd. eller nej, kanske att våra – det vill säga alla andras – hjärnor rimligen måste vara förhållandevis lika hennes. nej men det går inte att förstå.

jag råkade läsa en Goodreads-recension (varning: den marginellt mer belästa versionen av att hänga i Youtubes kommentarsfält) som handlade om att The Goldfinch inte var tillräckligt trovärdig. kokar av tanken på att såna människor ens får läsa böcker, haha. gode gud låt mig aldrig bli en sån och låt mig aldrig förlora förmågan att känna så starkt inför kultur, jag tror att dagen jag gör det är dagen då jag verkligen dör.